Månad: juni 2007

Gatukontoret vill mig illa

Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.

Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.

Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.

Klinker. På trottoaren.

546

Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.

Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.

Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.

Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.

558

Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.

När två rätt blir ett fel

City Lake Hotel i Taipei vänder sig i första hand till affärsmänniskor, och då är det självklart att de har gratis internet – såtillvida att det ingår i rumspriset – både med och utan sladd. Varje våning har två basstationer, så det ska i princip gå att surfa var som helst på de fjorton våningarna.

Som ytterligare bonus till sina gäster erbjuder de gratis tvätt i form av tre maskiner, med tillhörande torktumlare, på takvåningen. En skön soffgrupp står uppställd för den som inte orkar, eller vill, ta sig ner till rummet igen medan underkläderna skvimpar omkring i sitt välbehövliga bad.

Perfekt att ta med sig datorn upp och softa lite medan i väntan på att allt ska bli rent och torrt. Eller inte.

Det trådlösa nätverket räcker inte ända upp i tvättstugan, trots att våning fjorton är rakt under golvet. Möjligen kanske det skulle funka om jag gick in i det intilliggande gymet, men där finns ju inga soffor. Så jag får helt enkelt skriva det här offline. Ack du grymma värld.

Bästa pizzan finns i Taipei

Okej, jag kanske inte testat tillräckligt många pizzerior för att kunna stå för det påståendet till hundra procent. Men den Quattro Formaggio som jag nyss avnjöt, i sällskap av ett glas rött vin, på Alleycat’s i Neihu, är den bästa jag ätit så här långt. Helt klart värt ett besök om man vill stilla eventuell hemlängtan med lite västerländsk mat.

566

Alleycat’s i Neihu serverar ruskigt god pizza.

Det är skillnad på paraply och paraply

Jag tog som sagt förmiddagen ledig för att få uppleva något annat än trängsel och elektronisk hybris. I stället siktade jag in mig på Taiwan National Museum of History för att få en dos kultur och förhoppningsvis lära mig något mer om landet som jag gillar mer och mer för varje dag.

Först ett snabbt besök i snabbköpet utanför hotellet för att införskaffa ett litet paraply som fick plats i bakfickan, sedan in i taxin. En halvtimme senare hade jag nått min destination, botaniska trädgården där museet skulle vara inhyst någonstans och det var dags att ge sig ut i regnet.

Regn är nog en underdrift i det här fallet. Det var faktiskt ingen större skillnad att stå ute på gatan jämfört med att stå i duschen bara några timmar tidigare. Eller, jo. Det var skillnad. Duschen framstod som en liten rännil i jämförelse. Värre var att paraplyet gav ungefär lika mycket skydd som en hoprullad dagstidning.

För ett litet fickparaply som duger gott hemma i Sverige är inte ens vatten värt i Taiwan. Under regnperioden behöver du ett golfparaply, annars kan du lika gärna strunta i det helt. Resultatet blir i stort sett det samma.

Alltså gällde det att hitta till museet så snabbt det bara gick och jag sprang in i botaniska trädgården, vilket resulterade i att jag missade museet helt och hållet. Efter nästan 30 minuters irrande, bitvis genom decimeterdjupt vatten där gångarna hade svämmat över, var jag till sist tillbaka där jag började. Och där låg det förbannade museet.

Blev det då något besök?

Inte då. Entrén var så packad med folk att mässhallarna kändes som övergivna fotbollsplaner i jämförelse, och det var ju för att komma bort från trängseln jag ville gå på museum.

Eftersom jag ändå var sjöblöt, i alla fall från midjan och ner, samt på vänster sida – jag prioriterade att skydda min väska med kamera, plånbok och böcker, som hängde på min högra sida – hade jag inget att förlora utan gav mig ut på en lång promenad i centrala Taipei.

När allt kommer omkring blev det trots allt en riktigt lyckad, om än blöt, dag.

526

Blöt om fötterna.

522

Lotusdammen i botaniska trädgården

Regnperioden kom sent i år

Solen har lyst med sin frånvaro sedan dag ett i Taipei. Den gömmer sig uppenbarligen någonstans bakom molnen och gör sitt bästa för att hålla temperaturen runt 30-strecket och luftfuktigheten på nära hundra procent.

Regnperioden kom nämligen sent i år fick jag veta av vänner, lagom till ön invaderades av tusentals västerlänningar, i jakt på det senaste Taiwans ingenjörer har att erbjuda av teknologiska innovationer. På ett sätt är det kanske bra för affärerna då spekulanterna säkerligen kommer att hålla sig på mässan och inte råka vandra i väg på några utflykter i jakt på sevärdheter när de blivit mätta på elektronik.

Så vad göra när man har fått en överdos av Computex och behöver en paus innan det är dags för sista rycket? Shopping? Knappast. Varuhusen är precis lika fulla av folk, och det är ju det jag vill komma ifrån en stund. Taipeis berömda nattmarknader är tyvärr inte heller något alternativ, då det för det första inte är natt och för de andra hålls de utomhus, i hällande regn.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, förutom en sak. Köpa ett paraply.

514

Ett paraply är ingen dum investering.

518

Just nu känns taxi som det enda vettiga sättet att ta sig fram.

Likriktning i Taiwanesisk TV

När man är ensam på ett hotellrum, ett par tusen mil hemifrån, blir tv:n lätt en bra vän – särskilt om man som jag spenderar alldeles för mycket tid framför den hemma. På hotellet finns lite drygt hundra kanaler att tillgå, varav majoriteten är Taiwanesiska – allt annat vore konstigt.

Eftersom jag inte begriper vad de säger blir det väldigt mycket zappande för att försöka hitta något på engelska eller som åtminstone tilltalar ögat. Av en för mig obegriplig anledning verkar kanalerna klumpa ihop sig och sända liknande program vid samma tillfälle. Körs det talkshow i en kanal så går det talkshows i minst sju andra kanaler. När det är såpadags i en kanal är det såpadags i ytterligare nio. Lekprogram, nyheter, ekonomi, natur, film, barnprogram … ja, ni fattar.

Visst kan det bara vara ett sammanträffande, men jag tvivlar på det. En teori är att det pågår någon slags konspiration, även om jag inte kan begriper vad den skulle gå ut på. En annan att kanalerna kommit överens om att inte försöka stjäla tittare från varandra genom att synka sina tablåer. Jag vet inte vad den tredje skulle vara, men något står inte rätt till.

Varför skulle annars inte mindre än sex kanaler samtidigt kör något slags religiöst frågeprogram. Sex munkar – att döma av utseendet – sitter i rutan och svarar på frågor från människor som ringer in. Lite som Fråga doktorn i SVT, fast utan krämpor och oro över mediciner.

Något lurt är det allt.

506

Helig man svarar på tittarnas frågor.

Världens dyraste frieri?

Man kan fria på många sätt. Det klassiska är att gå ner på knä. Diskutera sig fram till det är minst lika vanligt bland människor som varit ett par länge och börjar inse att de antagligen kommer att fortsätta med det för överskådlig framtid. Sen finns det dem som prompt ska göra något spektakulärt.

Alla har väl sett killen eller tjejen som sitter med en liten skylt vid ett sportevenmang och håller upp den mot kameran, allt i hopp om att den tilltänkta sitter hemma och tittar på samma evenemang. Eftersom bildproducenter verkar gilla dylika tilltag så brukar meddelandet alltid gå ut i rutan i minst ett par sekunder.

Frågan är ändå om inte dagens frieri tog priset?

Taipei 101 är världens högsta byggnad och kan ses från nära nog hela Taipei. Som sådan är den en riktigt bra reklampelare om man vill framföra ett kort budskap, typ ”Marry me Diana”.

Billigt är det inte. Vi pratar många, riktigt många tusenlappar. Hoppas han fick några pengar över till bröllopet, om nu Diana sa ja.

IMG_0850

Nå Diana, vad svarar du?

Rusningstrafik utan like

Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.

Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.

Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.

Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.

Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.

502

Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.

Världens vänligaste stad?

Efter lite välbehövlig sömn tog jag en liten promenad i kvarteren runt hotellet. Neihu (uttalas ungefär Nejhoo) är inte direkt centrala Taipei utan nästan en förort. Därav är utbudet av exempelvis restauranger med menyer på andra språk än kinesiska något begränsat, för att inte säga obefintligt. Är man som jag vegetarian känns det lite vanskligt att chansa, så det blev en ganska lång runda i jakt på ett hak där jag kunde vara säker på att få något köttfritt i magen.

Efter nästan två timmar och med bara två kvarter innan jag var tillbaka vid hotellet såg jag en sushibar på andra sidan gatan. Äntligen skulle kunna få lite mat i magen. Precis när jag hade tänkt tanken stannade en scooter precis bredvid mig, med en vilt gestikulerade tjej på bönpallen. De kunde inte många ord på engelska men när killen som körde plockade upp sin plånbok pekade på den började jag fatta. Mycket riktigt, min plånbok låg inte kvar i benfickan, som jag i ett svagt ögonblick glömt stänga. Tjejen pekade mot korsningen bakom och och jag rusade dit samtidigt jag ropade det enda kinesiska ord jag kan. Tack!

Men inte fan såg jag någon plånbok och började tänka att någon kanske tagit den. Paniken sköljde över mig. Vad fan skulle jag göra? Inga pengar, inga kreditkort. Man är ganska körd i det läget. Visst, kort går att spärra och det var inte mycket jag hade i den, kanske hundra svenska och trehundra taiwandollar, men hur skulle jag fixa mat, betala taxi till mässan och allt annat?

Då hörde jag scootertjejen ropa. Hon hade följt efter mig och pekade ut i gatan. Där stod en trafikpolis med min plånbok i handen. Någon hade alltså plockat upp plånboken, gett den till polisen och skickat paret på scootern efter mig. Puh! Enligt några bekanta här hade jag extrem tur. Enligt dem så skulle de flesta taiwaneser sett den som en gåva från himlen, men fan trot. Jag har fått intrycket av att de är väldigt vänliga och ärliga, som nu.

En liten stund senare var jag på sushibaren. Tjejen som kom fram till mig kunde nästan ingen engelska, men det gick alldeles utmärkt att peka på bilderna på menyn. Sushi har jag ju ätit förr, så det var bara att välja det jag kände igen. Men så frågade hon något jag inte begrep och jag stod där som ett fån. Då grep en liten dam in och översatte – äta här eller ta med?

Hon visade sig vara lärare och undrade om jag möjligen också var det. Det är tydligen vanligt att västerlänningar kommer hit för att undervisa i engelska (jag träffade faktiskt en svensk förra året som gjorde just det). När hon fick veta var jag kom från berättade att hon var i Sverige förra året. Vi pratade en liten stund och när hon sedan skulle gå avslutade hon med att säga ”jag vill hälsa dig välkommen till Taiwan, så jag bjuder på maten”, gav mig en presentcheck och försvann. Hur ofta händer sådant i Sverige?

Åskväder över Himalaya

Det här är tredje gången jag åker till Taiwan. De två tidigare har jag flugit Boeing 747, men den här gången blev det Airbus 340-300 och det är ett betydligt bättre plan för oss som åker ekonomiklass. Bekvämare stolar, bara två stolar vid fönstren – och jag har dem båda för mig själv – och ett riktigt bra Inflight Entertainment-system med Video on demand. Mycket trevligt, så slipper man vänta in att filmerna ska starta om när man sett en. Jag har försökt se ett par meningslösa actionfilmer i hopp om att somna. Det har lyckats, fast inte så bra som jag hoppats. Som tur är finns Wild Hogs med John Travolta, så jag ska nog kunna få någon timme till med John Blund innan jag landar om inget annat hjälper.

Just nu sitter jag 11.277 meter över Indien, med Nancy Sinatra på iPoden, och tittar på ett åskväder under oss. Därhemma är det tio minuter kvar av Rapport, men här är det mitt i natten, så blixtarna syns tidligt. Det är ett fantastiskt spektakel och jag har försökt få lite bilder. Tyvärr är det för mörkt och molnigt för att man se Himalaya, som ligger rakt utanför mitt fönster. Just nu befinner vi oss i höjde med Mount Everest. Det hade varit roligt att se världens högsta berg på riktigt.

Om drygt fyra timmar landar vi och jag ska försöka koppla av med Janis Joplin en stund. Hjälper inte det får det bli Travolta.

489

Det blixtrade betydligt mer än vad som framgår av bilden, men det var tyvärr allt för svårt att tajma avtryckaren med naturens nycker.