Öresundstågen gav mig nästan magsår

Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.

För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.

Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.

Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.

Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.

Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.

Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.

Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.

Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.

Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.

På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.

Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.

Taiwan på söndag

Hade lite svårt att komma upp ur sängen i morse, trots att jag kom i säng före elva igår. Det gör att jag blir lite orolig inför söndagen. Jag måste upp senast fyra på morgonen för att vara på centralen klockan fem.

Det är nämligen dags att dra till Taiwan och Computex i år igen. Den här gången åker jag på egen hand, eftersom Martin inte har möjlighet att följa med. Tror inte det blir några problem att fara ensam, men lite pirrigt känns det allt.

Drömmen som gick i kras

Om det verkar för bra för att vara sant så är det nog så.

Vi åkte ut till huset med besiktningsmannen från OBM Fuktteknik i går. Det började väl ganska bra. Vi hade fått information om att taket behövde läggas om ganska snart, så vinden var ett orosmoment. Den såg dock bra ut med tanke på åldern. Sovrummet skulle ha mått bra av lite bättre ventilation, men det är lätt fixat. När vi kom till badummet kändes det som om drömmen gick i kras – och det med besked.

Till att börja med fanns det sprickor i fogarna mellan flera kakelplattor i golvet. Vi hade helt missat dem eftersom det stod en liten vagn med schampoflaskor ovanpå dem. Besiktningsmannen muttrade en del när han kikade vidare och gav oss sedan en liten lektion i hur ett badrum inte ska byggas. Till att börja med lutade golvet bort från brunnen – man behöver inte vara byggnadsingenjör för att begripa hur galet det är. Men det skulle bli värre.

Brunnen saknade en damask, om jag inte minns fel, vilken ska hindra att vatten kryper in under fuktspärren, och var i övrigt helt felkonstruerad fick vi veta. Rakt under golvbrunnen, i vardagsrummet, fanns spår av en fuktskada. Denna skulle enligt uppgift ha varit gammal och åtgärdad i samband med renoveringen av badrummet. Icke då.

Fuktmätaren gav utslag direkt, så det läcker fortfarande in vatten i väggar och tak, gissningsvis från golvbrunnen. Och i hallen på ovanvåningen var det fukt i golvet, så pass mycket att spånskivan under plastmattan hade luckrats upp på ett ställe.

På bottenvåningen  var det inte mycket bättre. Klinkerplattorna i grovköket var lagda av en klåpare. Normalt ska de läggas så att de även täcker en bit upp på väggen i våtutrymmen, men här gick de inte ens ända in till väggen. Inte heller verkade det finnas någon fuktspärr och definitivt ingen golvbrunn, vilket är ett krav i våtutrymmen. Fuktspärr hade för övrigt behövts i grovköket då den nyinstallerade varmvattenberedaren läckte från en av kopplingarna.

Vidare hittade besiktningsmannen tecken på att golvet inte var tillräckligt stagat – och hur kul är skulle det vara att en dag hitta tvättmaskin, torktumlare och varmvattenberedare i den pyttelilla ”källaren” som finns rakt nedanför. En källare som för övrigt stank av piss, vilket kan innebära att avloppsvatten läcker ut någonstans under huset.

Mer då? Köket hade vissa problem, om än inga allvarliga – som framkom vid besiktningen ska sägas. Arbetsbänken var sned. Fogarna mellan bänkarna och kaklet var inte tätat med silikon. Droppskydd saknades under tvättmaskinen. Det fanns mer att anmärka på i huset, men det skulle ta mig hela natten att skriva allt.

Jag kände till en början att allt skulle gå att ordna om vi bara fick ner priset på huset, men ju mer jag tänkt på det desto mer har jag insett att det är dags att gå vidare och utnyttja klausulen i kontraktet som ger oss rätt att häva köpet om besiktningen visar på problem som vi inte kände till tidigare.

För hur mycket skulle det krävas för att åtgärda alla problem? Hundratusen? Tvåhundratusen? En halv miljon? Vad som döljer sig i väggar och tak vet vi inte. Om klåparna som renoverade badrummet även ansvarat för att ta hand om eventuella skador efter den tidigare läckan kan man knappast vara säker på att det gått rätt till. Börjar man nysta kan det bli hur mycket som helst i värsta fall och vad hade hänt om vi prutat ner priset men det inte räckt för att täcka renoveringsbehoven? Hade vi kunnat få ersättning för det också eller skulle det drabbat oss?

Och som Emma sa, även om man åtgärdar allt går det inte att känna sig säker på att det inte finns fler problem som lurar under ytan.

Jag tycker synd om säljaren som har drabbats av ett sådan fuskbygge. Det kommer nog inte att bli lättare att sälja huset nu. Och jag tycker det är tragiskt att folk som kallar sig hantverkare lyckas misshandla ett så fint hus så fullständigt.

Det är dags att bli lantis

När jag var liten ville jag bo i hus. Inte för att hus skulle vara så mycket bättre än något annat utan för att jag ville spela trummor, som min kusin. Men det gick inte för sig eftersom vi bodde i lägenhet.

När jag flyttade till Lund och senare Malmö kom jag fram till att jag skulle förbli stadsbo i lägenhet för resten av livet. Bekvämligheten är oslagbar. I hyresrätt har du någon som sköter underhåll utan att det kostar extra om något oförutsett skulle inträffa — som en vattenläcka i köket — och bor man så centralt som vi gör finns alla bekvämligheter på gångavstånd. Lägg därtill att hus i Malmötrakten är vansinnigt dyra och för att få något till rimligt pris blir man i vårt fall tvungen att ha två bilar.

Trots det har vi precis skrivit kontrakt på en gammal telegrafvilla, långt ut på landet, 40 minuters bilresa från Malmö. Hur gick det till?

Till en början var det mest en kul grej. Vi har tittat på husannonser i tidningen under flera års tid och varit på en visning tidigare, mest för att det roligt. Den här gången gillade vi bilderna vi såg på huset och priset verkade vettigt. Jag åkte ensam på första visningen eftersom Emma skulle jobba. Det kunde ju hända att huset var så fint att det var värt att göra ett till besök där vi båda var med.

Och så blev det. Vi åkte ut onsdagen veckan därpå och när vi styrde hemåt igen satt vi och inredde huset (jag hade faktiskt börjat med det redan efter första visningen). Det blev en sista titt på huset tillsammans med svärfar innan vi bestämde oss för att vara med i budgivningen. Efter vårt första bud hade en av tre spekulanter hoppat av. De andra höjde vårt bud med blott femtusen, varpå vi kontrade med lika lite. De andra bad då om betänketid en dag, vilket gjorde mäklaren lite upprörd, eftersom de hade blivit ombedda att tänka igenom hur högt de var beredda att gå. Då började vi inse att vi nog skulle kunna ta hem affären. Dagen därpå skulle de andra spekulanterna ge sitt svar, men när de bad om ytterligare en dag sa säljaren ifrån och vi stod nu som ”vinnare”.

Jag måste säga att det känns lite konstigt. Jag har nog inte hunnit smälta det hela, men ser verkligen fram emot flytten. Att sitta i trädgården och dricka morgonkaffet lockar. Att slippa Föreningsgatans buller när vi tittar på tv lockar. Att slippa hundbajs i varje gathörn lockar, liksom att slippa spyor och kiss i varannan trappuppgång på helgerna. Att få riva vägg på övervåningen och bygga punchveranda i telegrafstationens gamla väntrum lockar. Till och med att bli insnöad under en Skånsk vinter lockar på något bisarrt vis. Samtidigt känns det lite vemodigt att lämna vår lägenhet som är smått fantastisk, och skulle vi en dag ångra oss och vill tillbaka till Malmö blir det svårt att hitta något motsvarande.

Det enda som kan hindra oss nu är om besiktningsmannen skulle hitta något allvarligt fel som kräver omfattande renovering och spräcker vår budget. I så fall blir vi kvar i stan. Den 30 maj vet vi med säkerhet.

Med tanke på att det inte blir någon affär har jag av hänsyn till säljaren tagit bort bilderna. Se nästa inlägg.

En orgie i hundbilder

Under de mer en tre år som vi haft Nizar har det blivit en hel del bilder. Jag tänkte publicera en del av dem här i bloggen vad det lider och börjar med den här.
83

Firefox och bilder i WordPress

Som jag svurit över att det inte gick att lägga in bilder i WordPress när jag sitter med Firefox, men nu har jag äntligen fått bukt med problemet.

Tack vare den utmärkta pluginen Firebug kunde jag inte bara se att det faktiskt fanns en iFrame som håller inhåller filuppladdningen, även om den inte dök upp på sidan, men även att det fanns en css-regel som såg till att den inte visades. Jag undrade först varför i hela friden det skulle finnas en sådan regel i standardtemat (som jag modifierat en aning) tills jag såg att den låg i en helt annan css-fil (~/Library/ ApplicationSupport/ Firefox/ Profiles/ jv86prtc86.default/ Chrome/ userContent.css för den som undrar). Där fanns en hel del hack som ska bespara surfaren diverse annonser på hemsidor. Frågan är bara om jag själv installerat den någon gång och sedan glömt det, eller om den följer med installtionen av Firefox.

Nåväl, eftersom jag använder Adblock Plus för att slippa de mest irriterande annonserna på nätet så var det inte mycket att bråka om, jag fimpade helt enkelt filen och helt plötsligt fungerar WP precis som det ska. Då kan jag äntligen börja lyfta in mina betraktelser från resorna till Taiwan och Japan 2005 och 2006.

Några ord från The Stig

FinalGear.com har hittat ett klipp från en holländsk tv-kanal som lyckats få en kort intervju med The Stig i Top Gear. Inte mycket avslöjas, men det är ett par underhållande kommentarer från såväl Hammond, May, regissören Richard och inte minst The Stig själv. Väl värt att kolla om du gillar Top Gear.

Snart klar skulle jag tro

Nu börjar det bli någorlunda klart. Har kollat så sidan funkar hyfsat i Explorer 6. Det finns ett litet problem än så länge (då räknar jag inte Explorers oförmåga att visa png-bilder med transparens korrekt), marginalen till vänster om navigeringslisten är helt keiko.

Sen ska vi fixa länkarna också, så att de ser lite vettigare ut.

Nu blir jag lite sur. Skriver det här inlägget i Explorer, och där finns uppladdningen för bilder med i redigeringsrutan. Måste nästan testa Firefox i Windows och se om det är likadant där.

Smidig övergång

WordPress är trevligt, och det var inga större problem att anpassa layouten så att den liknar min gamla sida. Faktum är den funkar bättre nu, för jag tror att det ser mer rätt ut i Explorer på Windows, än vad min förra sida gjorde. Bannern måste dock fixas för att funka på Windows, eftersom texten hamnar under bilden.

Tror jag ska flytta över spalten med länkar å sånt till vänster på sidan.

Vad jag inte begriper med WordPress är varför jag inte kan ladda upp bilder i Firefox? Rutan för bilduppladdning finns över huvudtaget inte med någonstans, och bildknappen i texteditorn öppnar bara en tom ruta. I Safari finns den, men där funkar inte editorn, bara kodläget, vilket är lite trist. Sen är WordPress aningen slött på min server (G4 450MHz). Att öppna en sida kan ta upp till 30 sekunder. Redigering ännu längre, men det tror jag beror på Ajax. Får nog se om jag kan trimma APC-inställningarna lite. Cachen är tvärfull som det är nu.