Likriktning i Taiwanesisk TV

När man är ensam på ett hotellrum, ett par tusen mil hemifrån, blir tv:n lätt en bra vän – särskilt om man som jag spenderar alldeles för mycket tid framför den hemma. På hotellet finns lite drygt hundra kanaler att tillgå, varav majoriteten är Taiwanesiska – allt annat vore konstigt.

Eftersom jag inte begriper vad de säger blir det väldigt mycket zappande för att försöka hitta något på engelska eller som åtminstone tilltalar ögat. Av en för mig obegriplig anledning verkar kanalerna klumpa ihop sig och sända liknande program vid samma tillfälle. Körs det talkshow i en kanal så går det talkshows i minst sju andra kanaler. När det är såpadags i en kanal är det såpadags i ytterligare nio. Lekprogram, nyheter, ekonomi, natur, film, barnprogram … ja, ni fattar.

Visst kan det bara vara ett sammanträffande, men jag tvivlar på det. En teori är att det pågår någon slags konspiration, även om jag inte kan begriper vad den skulle gå ut på. En annan att kanalerna kommit överens om att inte försöka stjäla tittare från varandra genom att synka sina tablåer. Jag vet inte vad den tredje skulle vara, men något står inte rätt till.

Varför skulle annars inte mindre än sex kanaler samtidigt kör något slags religiöst frågeprogram. Sex munkar – att döma av utseendet – sitter i rutan och svarar på frågor från människor som ringer in. Lite som Fråga doktorn i SVT, fast utan krämpor och oro över mediciner.

Något lurt är det allt.

506

Helig man svarar på tittarnas frågor.

Världens dyraste frieri?

Man kan fria på många sätt. Det klassiska är att gå ner på knä. Diskutera sig fram till det är minst lika vanligt bland människor som varit ett par länge och börjar inse att de antagligen kommer att fortsätta med det för överskådlig framtid. Sen finns det dem som prompt ska göra något spektakulärt.

Alla har väl sett killen eller tjejen som sitter med en liten skylt vid ett sportevenmang och håller upp den mot kameran, allt i hopp om att den tilltänkta sitter hemma och tittar på samma evenemang. Eftersom bildproducenter verkar gilla dylika tilltag så brukar meddelandet alltid gå ut i rutan i minst ett par sekunder.

Frågan är ändå om inte dagens frieri tog priset?

Taipei 101 är världens högsta byggnad och kan ses från nära nog hela Taipei. Som sådan är den en riktigt bra reklampelare om man vill framföra ett kort budskap, typ ”Marry me Diana”.

Billigt är det inte. Vi pratar många, riktigt många tusenlappar. Hoppas han fick några pengar över till bröllopet, om nu Diana sa ja.

IMG_0850

Nå Diana, vad svarar du?

Rusningstrafik utan like

Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.

Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.

Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.

Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.

Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.

502

Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.

Världens vänligaste stad?

Efter lite välbehövlig sömn tog jag en liten promenad i kvarteren runt hotellet. Neihu (uttalas ungefär Nejhoo) är inte direkt centrala Taipei utan nästan en förort. Därav är utbudet av exempelvis restauranger med menyer på andra språk än kinesiska något begränsat, för att inte säga obefintligt. Är man som jag vegetarian känns det lite vanskligt att chansa, så det blev en ganska lång runda i jakt på ett hak där jag kunde vara säker på att få något köttfritt i magen.

Efter nästan två timmar och med bara två kvarter innan jag var tillbaka vid hotellet såg jag en sushibar på andra sidan gatan. Äntligen skulle kunna få lite mat i magen. Precis när jag hade tänkt tanken stannade en scooter precis bredvid mig, med en vilt gestikulerade tjej på bönpallen. De kunde inte många ord på engelska men när killen som körde plockade upp sin plånbok pekade på den började jag fatta. Mycket riktigt, min plånbok låg inte kvar i benfickan, som jag i ett svagt ögonblick glömt stänga. Tjejen pekade mot korsningen bakom och och jag rusade dit samtidigt jag ropade det enda kinesiska ord jag kan. Tack!

Men inte fan såg jag någon plånbok och började tänka att någon kanske tagit den. Paniken sköljde över mig. Vad fan skulle jag göra? Inga pengar, inga kreditkort. Man är ganska körd i det läget. Visst, kort går att spärra och det var inte mycket jag hade i den, kanske hundra svenska och trehundra taiwandollar, men hur skulle jag fixa mat, betala taxi till mässan och allt annat?

Då hörde jag scootertjejen ropa. Hon hade följt efter mig och pekade ut i gatan. Där stod en trafikpolis med min plånbok i handen. Någon hade alltså plockat upp plånboken, gett den till polisen och skickat paret på scootern efter mig. Puh! Enligt några bekanta här hade jag extrem tur. Enligt dem så skulle de flesta taiwaneser sett den som en gåva från himlen, men fan trot. Jag har fått intrycket av att de är väldigt vänliga och ärliga, som nu.

En liten stund senare var jag på sushibaren. Tjejen som kom fram till mig kunde nästan ingen engelska, men det gick alldeles utmärkt att peka på bilderna på menyn. Sushi har jag ju ätit förr, så det var bara att välja det jag kände igen. Men så frågade hon något jag inte begrep och jag stod där som ett fån. Då grep en liten dam in och översatte – äta här eller ta med?

Hon visade sig vara lärare och undrade om jag möjligen också var det. Det är tydligen vanligt att västerlänningar kommer hit för att undervisa i engelska (jag träffade faktiskt en svensk förra året som gjorde just det). När hon fick veta var jag kom från berättade att hon var i Sverige förra året. Vi pratade en liten stund och när hon sedan skulle gå avslutade hon med att säga ”jag vill hälsa dig välkommen till Taiwan, så jag bjuder på maten”, gav mig en presentcheck och försvann. Hur ofta händer sådant i Sverige?

Åskväder över Himalaya

Det här är tredje gången jag åker till Taiwan. De två tidigare har jag flugit Boeing 747, men den här gången blev det Airbus 340-300 och det är ett betydligt bättre plan för oss som åker ekonomiklass. Bekvämare stolar, bara två stolar vid fönstren – och jag har dem båda för mig själv – och ett riktigt bra Inflight Entertainment-system med Video on demand. Mycket trevligt, så slipper man vänta in att filmerna ska starta om när man sett en. Jag har försökt se ett par meningslösa actionfilmer i hopp om att somna. Det har lyckats, fast inte så bra som jag hoppats. Som tur är finns Wild Hogs med John Travolta, så jag ska nog kunna få någon timme till med John Blund innan jag landar om inget annat hjälper.

Just nu sitter jag 11.277 meter över Indien, med Nancy Sinatra på iPoden, och tittar på ett åskväder under oss. Därhemma är det tio minuter kvar av Rapport, men här är det mitt i natten, så blixtarna syns tidligt. Det är ett fantastiskt spektakel och jag har försökt få lite bilder. Tyvärr är det för mörkt och molnigt för att man se Himalaya, som ligger rakt utanför mitt fönster. Just nu befinner vi oss i höjde med Mount Everest. Det hade varit roligt att se världens högsta berg på riktigt.

Om drygt fyra timmar landar vi och jag ska försöka koppla av med Janis Joplin en stund. Hjälper inte det får det bli Travolta.

489

Det blixtrade betydligt mer än vad som framgår av bilden, men det var tyvärr allt för svårt att tajma avtryckaren med naturens nycker.

Öresundstågen gav mig nästan magsår

Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.

För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.

Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.

Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.

Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.

Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.

Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.

Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.

Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.

Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.

På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.

Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.

Taiwan på söndag

Hade lite svårt att komma upp ur sängen i morse, trots att jag kom i säng före elva igår. Det gör att jag blir lite orolig inför söndagen. Jag måste upp senast fyra på morgonen för att vara på centralen klockan fem.

Det är nämligen dags att dra till Taiwan och Computex i år igen. Den här gången åker jag på egen hand, eftersom Martin inte har möjlighet att följa med. Tror inte det blir några problem att fara ensam, men lite pirrigt känns det allt.

Drömmen som gick i kras

Om det verkar för bra för att vara sant så är det nog så.

Vi åkte ut till huset med besiktningsmannen från OBM Fuktteknik i går. Det började väl ganska bra. Vi hade fått information om att taket behövde läggas om ganska snart, så vinden var ett orosmoment. Den såg dock bra ut med tanke på åldern. Sovrummet skulle ha mått bra av lite bättre ventilation, men det är lätt fixat. När vi kom till badummet kändes det som om drömmen gick i kras – och det med besked.

Till att börja med fanns det sprickor i fogarna mellan flera kakelplattor i golvet. Vi hade helt missat dem eftersom det stod en liten vagn med schampoflaskor ovanpå dem. Besiktningsmannen muttrade en del när han kikade vidare och gav oss sedan en liten lektion i hur ett badrum inte ska byggas. Till att börja med lutade golvet bort från brunnen – man behöver inte vara byggnadsingenjör för att begripa hur galet det är. Men det skulle bli värre.

Brunnen saknade en damask, om jag inte minns fel, vilken ska hindra att vatten kryper in under fuktspärren, och var i övrigt helt felkonstruerad fick vi veta. Rakt under golvbrunnen, i vardagsrummet, fanns spår av en fuktskada. Denna skulle enligt uppgift ha varit gammal och åtgärdad i samband med renoveringen av badrummet. Icke då.

Fuktmätaren gav utslag direkt, så det läcker fortfarande in vatten i väggar och tak, gissningsvis från golvbrunnen. Och i hallen på ovanvåningen var det fukt i golvet, så pass mycket att spånskivan under plastmattan hade luckrats upp på ett ställe.

På bottenvåningen  var det inte mycket bättre. Klinkerplattorna i grovköket var lagda av en klåpare. Normalt ska de läggas så att de även täcker en bit upp på väggen i våtutrymmen, men här gick de inte ens ända in till väggen. Inte heller verkade det finnas någon fuktspärr och definitivt ingen golvbrunn, vilket är ett krav i våtutrymmen. Fuktspärr hade för övrigt behövts i grovköket då den nyinstallerade varmvattenberedaren läckte från en av kopplingarna.

Vidare hittade besiktningsmannen tecken på att golvet inte var tillräckligt stagat – och hur kul är skulle det vara att en dag hitta tvättmaskin, torktumlare och varmvattenberedare i den pyttelilla ”källaren” som finns rakt nedanför. En källare som för övrigt stank av piss, vilket kan innebära att avloppsvatten läcker ut någonstans under huset.

Mer då? Köket hade vissa problem, om än inga allvarliga – som framkom vid besiktningen ska sägas. Arbetsbänken var sned. Fogarna mellan bänkarna och kaklet var inte tätat med silikon. Droppskydd saknades under tvättmaskinen. Det fanns mer att anmärka på i huset, men det skulle ta mig hela natten att skriva allt.

Jag kände till en början att allt skulle gå att ordna om vi bara fick ner priset på huset, men ju mer jag tänkt på det desto mer har jag insett att det är dags att gå vidare och utnyttja klausulen i kontraktet som ger oss rätt att häva köpet om besiktningen visar på problem som vi inte kände till tidigare.

För hur mycket skulle det krävas för att åtgärda alla problem? Hundratusen? Tvåhundratusen? En halv miljon? Vad som döljer sig i väggar och tak vet vi inte. Om klåparna som renoverade badrummet även ansvarat för att ta hand om eventuella skador efter den tidigare läckan kan man knappast vara säker på att det gått rätt till. Börjar man nysta kan det bli hur mycket som helst i värsta fall och vad hade hänt om vi prutat ner priset men det inte räckt för att täcka renoveringsbehoven? Hade vi kunnat få ersättning för det också eller skulle det drabbat oss?

Och som Emma sa, även om man åtgärdar allt går det inte att känna sig säker på att det inte finns fler problem som lurar under ytan.

Jag tycker synd om säljaren som har drabbats av ett sådan fuskbygge. Det kommer nog inte att bli lättare att sälja huset nu. Och jag tycker det är tragiskt att folk som kallar sig hantverkare lyckas misshandla ett så fint hus så fullständigt.

Det är dags att bli lantis

När jag var liten ville jag bo i hus. Inte för att hus skulle vara så mycket bättre än något annat utan för att jag ville spela trummor, som min kusin. Men det gick inte för sig eftersom vi bodde i lägenhet.

När jag flyttade till Lund och senare Malmö kom jag fram till att jag skulle förbli stadsbo i lägenhet för resten av livet. Bekvämligheten är oslagbar. I hyresrätt har du någon som sköter underhåll utan att det kostar extra om något oförutsett skulle inträffa — som en vattenläcka i köket — och bor man så centralt som vi gör finns alla bekvämligheter på gångavstånd. Lägg därtill att hus i Malmötrakten är vansinnigt dyra och för att få något till rimligt pris blir man i vårt fall tvungen att ha två bilar.

Trots det har vi precis skrivit kontrakt på en gammal telegrafvilla, långt ut på landet, 40 minuters bilresa från Malmö. Hur gick det till?

Till en början var det mest en kul grej. Vi har tittat på husannonser i tidningen under flera års tid och varit på en visning tidigare, mest för att det roligt. Den här gången gillade vi bilderna vi såg på huset och priset verkade vettigt. Jag åkte ensam på första visningen eftersom Emma skulle jobba. Det kunde ju hända att huset var så fint att det var värt att göra ett till besök där vi båda var med.

Och så blev det. Vi åkte ut onsdagen veckan därpå och när vi styrde hemåt igen satt vi och inredde huset (jag hade faktiskt börjat med det redan efter första visningen). Det blev en sista titt på huset tillsammans med svärfar innan vi bestämde oss för att vara med i budgivningen. Efter vårt första bud hade en av tre spekulanter hoppat av. De andra höjde vårt bud med blott femtusen, varpå vi kontrade med lika lite. De andra bad då om betänketid en dag, vilket gjorde mäklaren lite upprörd, eftersom de hade blivit ombedda att tänka igenom hur högt de var beredda att gå. Då började vi inse att vi nog skulle kunna ta hem affären. Dagen därpå skulle de andra spekulanterna ge sitt svar, men när de bad om ytterligare en dag sa säljaren ifrån och vi stod nu som ”vinnare”.

Jag måste säga att det känns lite konstigt. Jag har nog inte hunnit smälta det hela, men ser verkligen fram emot flytten. Att sitta i trädgården och dricka morgonkaffet lockar. Att slippa Föreningsgatans buller när vi tittar på tv lockar. Att slippa hundbajs i varje gathörn lockar, liksom att slippa spyor och kiss i varannan trappuppgång på helgerna. Att få riva vägg på övervåningen och bygga punchveranda i telegrafstationens gamla väntrum lockar. Till och med att bli insnöad under en Skånsk vinter lockar på något bisarrt vis. Samtidigt känns det lite vemodigt att lämna vår lägenhet som är smått fantastisk, och skulle vi en dag ångra oss och vill tillbaka till Malmö blir det svårt att hitta något motsvarande.

Det enda som kan hindra oss nu är om besiktningsmannen skulle hitta något allvarligt fel som kräver omfattande renovering och spräcker vår budget. I så fall blir vi kvar i stan. Den 30 maj vet vi med säkerhet.

Med tanke på att det inte blir någon affär har jag av hänsyn till säljaren tagit bort bilderna. Se nästa inlägg.