Sitter precis på ett kafé utanför det kungliga palatset och surfar lite snabbt. Internet på hotellet kostar pengar, men här fanns det ett öppet nätverk. Tvärs över torget ligger Madame Tussauds och det är fullt med människor, mestadels turister, här. Vi har funderat på om vi ska ta en tur med häst och vagn.
Madame Tussauds rakt fram till vänster och slottet till höger.
Det tog lite drygt tolv timmar att komma från Malmö till Hotellet i Amsterdam, ungefär vad jag räknat med från början då jag fått uppgiften nio timmars körning av Route66. Lägg sedan till några timmar för mat, kisspaus och allmänna bensträckare. Då var det tänkt att vi skulle tagit färjan Rödby-Putgarden, vilket programmet i fråga ansåg vara den snabbaste vägen.
Till själva resan fick dock Route66 stå tillbaka för en liten Blaupunkt-GPS. På den är det inte lika lätt att inspektera vägen den ritar fram så jag körde i väg på vinst och förlust, vilket innebar att vi missade färjan. Tydligen hade Blaupunkt helt andra uppgifter än Route66, för landvägen var det snabbaste alternativet, och den räknade med att vi skulle klara resan på drygt sju timmar och att vi skulle vara framme innan 18 om vi sträckkörde.
Med två bonustimmar tillgodo passade vi på att göra en kort lunchpaus i Harrislee, strax söder om gränsen till Danmark. Jag hade besökt en liten mysig italiensk restaurang där en gång och tyckte det skulle passa perfekt. Det var här problemen började. Inte på grund av restaurangen utan på grund av den tyska trafiken.
När vi skulle tillbaka till Autobahn, en sträcka på knappt två kilometer, fastnade vi i en kö som mest liknade rusningstrafiken i Taipei. Enda skillnaden var att vi i stället för i en stadskärna befann oss mitt i ingenstans bakom en byggkran som knappt hade styrfart. Två filer stod mestadels stilla och det tog nästan en timme innan vi var tillbaka vid påfarten till A7. Vad var det då som orsakade kön?
Ingen jävla aning. Helt plötsligt upplöstes den i ingenting. Inget vägarbete, ingen olycka, inga barn på vägen (de höll tydligen till på A30 enligt trafikinformationen på NDR2).
En liten hund fick sitta i fönstret och titta under tiden som vi stod still på Autbahn.
Kraftigt försenade for vi vidare. Femton mil gick på kortare tid än de två kilometrarna utanför Harrislee. Sen var det dags igen. Kön uppenbarade sig ur intet, var nära två mil lång och försvann lika oförklarligt som den uppstod.
Därefter gick väl allt smärtfritt fram till Amsterdam. Jag hade njutit av de Holländska motorvägarna som nästan var bomull i jämförelse med Autobahn och trodde att vi skulle kunna hålla 120 hela vägen fram och anlända strax före tio. Med fem mil kvar öppnade sig himlen och vi trodde på allvar att dammarna brustit och hela Nordsjön forsat in i landet, så det blev till att krypköra den sista biten för att inte riskera vattenplaning. Holländarna dundrade dock på obekymrat och verkade snarast irriterade på oss för att vi hade mage att ta det lugnare. I vilket fall som helst kom vi fram till hotellet oskadda men aningen trötta, så nu bär det av till sängen.
Jag har bara känt mig rädd i Taipei en enda gång. Det var vid första besöket, när jag och Martin åkte taxi med en chaufför som körde värre än någon biltjuv. Motorvägsfart inne i stan, genom rödljus, mellan långsamma bilar med bara några centimeters marginal och utan att lätta på gasen en gång. Eftersom han hostade konstant, utgick vi från att han hade Sars, och gjorde allt för att hinna släppa av oss och hinna hem till familjen innan han dog.
Visst, det var mitt i natten och nästan ingen trafik, men taxin saknade bälten i baksätet, så vi betvivlade starkt att vi skulle komma fram helskinnade. Vi betvivlade att vi skulle komma fram överhuvudtaget. Trots allt gick det bra, vi överlevde resan. Om chauffören gjorde det har jag dock ingen aning om.
Nu har det dock hänt igen. I en stad där alla är vänliga och trevliga och fullkomligen osar av trygghet har jag återigen känt mig rädd. Inte för trafiken, inte för Sars och inte för att bli rånad eller nerslagen. Nej, något mycket simplare, men också elakare.
Klinker. På trottoaren.
Klinker på trottoaren. Snyggt, men farligt.
Jag undrar, vems briljanta idé var det att lägga klinkerplattor på trottoarerna i ett land med tropiska regnperioder? Den som har gummisulor på skorna, och det har de flesta som är ute i regnet, riskerar att halka och slå sig både halvt och helt fördärvad. Bambi hade det lätt i jämförelse, sjön han var ute och slirade på var åtminstone plan. Trottoarerna här är det inte. De lutar mot gatan för att vatten, och eventuella flanörer, ska rinna ner i avloppet.
Jag vet inte vad man ska tro om motsvarigheten till gatukontoret här i Taipei. Antingen har det inte tänkt hela vägen, eller så har de en plan. Taipei är ju trots allt en av världens mest överbefolkade städer.
Å andra sidan kan det vara riktigt kul med blöta klinkerplattor och gummisulor. Om man tar lite sats så går det att kana ganska långt, lika bra som på blank is. Och när jag var ute under det senaste uppehållet hittade jag en riktigt lång backe som kan vara värd att prova när det börjat regna igen. Om jag nu kan ta mig upp för den i blött tillstånd förstås.
Det skulle vara kul att åka kana ner för backen.
Okej, jag kanske inte testat tillräckligt många pizzerior för att kunna stå för det påståendet till hundra procent. Men den Quattro Formaggio som jag nyss avnjöt, i sällskap av ett glas rött vin, på Alleycat’s i Neihu, är den bästa jag ätit så här långt. Helt klart värt ett besök om man vill stilla eventuell hemlängtan med lite västerländsk mat.
Alleycat’s i Neihu serverar ruskigt god pizza.
Jag tog som sagt förmiddagen ledig för att få uppleva något annat än trängsel och elektronisk hybris. I stället siktade jag in mig på Taiwan National Museum of History för att få en dos kultur och förhoppningsvis lära mig något mer om landet som jag gillar mer och mer för varje dag.
Först ett snabbt besök i snabbköpet utanför hotellet för att införskaffa ett litet paraply som fick plats i bakfickan, sedan in i taxin. En halvtimme senare hade jag nått min destination, botaniska trädgården där museet skulle vara inhyst någonstans och det var dags att ge sig ut i regnet.
Regn är nog en underdrift i det här fallet. Det var faktiskt ingen större skillnad att stå ute på gatan jämfört med att stå i duschen bara några timmar tidigare. Eller, jo. Det var skillnad. Duschen framstod som en liten rännil i jämförelse. Värre var att paraplyet gav ungefär lika mycket skydd som en hoprullad dagstidning.
För ett litet fickparaply som duger gott hemma i Sverige är inte ens vatten värt i Taiwan. Under regnperioden behöver du ett golfparaply, annars kan du lika gärna strunta i det helt. Resultatet blir i stort sett det samma.
Alltså gällde det att hitta till museet så snabbt det bara gick och jag sprang in i botaniska trädgården, vilket resulterade i att jag missade museet helt och hållet. Efter nästan 30 minuters irrande, bitvis genom decimeterdjupt vatten där gångarna hade svämmat över, var jag till sist tillbaka där jag började. Och där låg det förbannade museet.
Blev det då något besök?
Inte då. Entrén var så packad med folk att mässhallarna kändes som övergivna fotbollsplaner i jämförelse, och det var ju för att komma bort från trängseln jag ville gå på museum.
Eftersom jag ändå var sjöblöt, i alla fall från midjan och ner, samt på vänster sida – jag prioriterade att skydda min väska med kamera, plånbok och böcker, som hängde på min högra sida – hade jag inget att förlora utan gav mig ut på en lång promenad i centrala Taipei.
När allt kommer omkring blev det trots allt en riktigt lyckad, om än blöt, dag.
Blöt om fötterna.
Lotusdammen i botaniska trädgården
Solen har lyst med sin frånvaro sedan dag ett i Taipei. Den gömmer sig uppenbarligen någonstans bakom molnen och gör sitt bästa för att hålla temperaturen runt 30-strecket och luftfuktigheten på nära hundra procent.
Regnperioden kom nämligen sent i år fick jag veta av vänner, lagom till ön invaderades av tusentals västerlänningar, i jakt på det senaste Taiwans ingenjörer har att erbjuda av teknologiska innovationer. På ett sätt är det kanske bra för affärerna då spekulanterna säkerligen kommer att hålla sig på mässan och inte råka vandra i väg på några utflykter i jakt på sevärdheter när de blivit mätta på elektronik.
Så vad göra när man har fått en överdos av Computex och behöver en paus innan det är dags för sista rycket? Shopping? Knappast. Varuhusen är precis lika fulla av folk, och det är ju det jag vill komma ifrån en stund. Taipeis berömda nattmarknader är tyvärr inte heller något alternativ, då det för det första inte är natt och för de andra hålls de utomhus, i hällande regn.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, förutom en sak. Köpa ett paraply.
Ett paraply är ingen dum investering.
Just nu känns taxi som det enda vettiga sättet att ta sig fram.
När man är ensam på ett hotellrum, ett par tusen mil hemifrån, blir tv:n lätt en bra vän – särskilt om man som jag spenderar alldeles för mycket tid framför den hemma. På hotellet finns lite drygt hundra kanaler att tillgå, varav majoriteten är Taiwanesiska – allt annat vore konstigt.
Eftersom jag inte begriper vad de säger blir det väldigt mycket zappande för att försöka hitta något på engelska eller som åtminstone tilltalar ögat. Av en för mig obegriplig anledning verkar kanalerna klumpa ihop sig och sända liknande program vid samma tillfälle. Körs det talkshow i en kanal så går det talkshows i minst sju andra kanaler. När det är såpadags i en kanal är det såpadags i ytterligare nio. Lekprogram, nyheter, ekonomi, natur, film, barnprogram … ja, ni fattar.
Visst kan det bara vara ett sammanträffande, men jag tvivlar på det. En teori är att det pågår någon slags konspiration, även om jag inte kan begriper vad den skulle gå ut på. En annan att kanalerna kommit överens om att inte försöka stjäla tittare från varandra genom att synka sina tablåer. Jag vet inte vad den tredje skulle vara, men något står inte rätt till.
Varför skulle annars inte mindre än sex kanaler samtidigt kör något slags religiöst frågeprogram. Sex munkar – att döma av utseendet – sitter i rutan och svarar på frågor från människor som ringer in. Lite som Fråga doktorn i SVT, fast utan krämpor och oro över mediciner.
Något lurt är det allt.
Helig man svarar på tittarnas frågor.
Man kan fria på många sätt. Det klassiska är att gå ner på knä. Diskutera sig fram till det är minst lika vanligt bland människor som varit ett par länge och börjar inse att de antagligen kommer att fortsätta med det för överskådlig framtid. Sen finns det dem som prompt ska göra något spektakulärt.
Alla har väl sett killen eller tjejen som sitter med en liten skylt vid ett sportevenmang och håller upp den mot kameran, allt i hopp om att den tilltänkta sitter hemma och tittar på samma evenemang. Eftersom bildproducenter verkar gilla dylika tilltag så brukar meddelandet alltid gå ut i rutan i minst ett par sekunder.
Frågan är ändå om inte dagens frieri tog priset?
Taipei 101 är världens högsta byggnad och kan ses från nära nog hela Taipei. Som sådan är den en riktigt bra reklampelare om man vill framföra ett kort budskap, typ ”Marry me Diana”.
Billigt är det inte. Vi pratar många, riktigt många tusenlappar. Hoppas han fick några pengar över till bröllopet, om nu Diana sa ja.
Nå Diana, vad svarar du?
Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.
Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.
Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.
Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.
Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.
Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.