Taiwan

Världens dyraste frieri?

Man kan fria på många sätt. Det klassiska är att gå ner på knä. Diskutera sig fram till det är minst lika vanligt bland människor som varit ett par länge och börjar inse att de antagligen kommer att fortsätta med det för överskådlig framtid. Sen finns det dem som prompt ska göra något spektakulärt.

Alla har väl sett killen eller tjejen som sitter med en liten skylt vid ett sportevenmang och håller upp den mot kameran, allt i hopp om att den tilltänkta sitter hemma och tittar på samma evenemang. Eftersom bildproducenter verkar gilla dylika tilltag så brukar meddelandet alltid gå ut i rutan i minst ett par sekunder.

Frågan är ändå om inte dagens frieri tog priset?

Taipei 101 är världens högsta byggnad och kan ses från nära nog hela Taipei. Som sådan är den en riktigt bra reklampelare om man vill framföra ett kort budskap, typ ”Marry me Diana”.

Billigt är det inte. Vi pratar många, riktigt många tusenlappar. Hoppas han fick några pengar över till bröllopet, om nu Diana sa ja.

IMG_0850

Nå Diana, vad svarar du?

Rusningstrafik utan like

Nu har jag upplevt rusningtrafik i Taipei två gånger. Först från flygplatsen till hotellet i går morse och sedan från hotellet till Computex i morse. Det liknar inget jag upplevt tidigare. Trafiken stod mer stilla än den rörde sig. Resan till mässan tog lite mer än en timme, att åka tillbaka gick på 20 minuter, och då var det fortfarande långt värre än Malmö i sina värsta stunder.

Lägg därtill att Taipeiborna kör som biltjuvar och verkar strunta i allt vad regler heter. Köra över heldragen linje, ligga mitt emellan två filer, köra rakt fram i en fil för vänstersväng och ligga 30 centimeter bakom framförvarande bil, oavsett hastighet, är mer regel än undantag. Lämnar du en lucka större än 30 centimeter kan du räkna med att någon tycker det är tillräckligt med utrymme för att byta fil, vanligtvis utan att blinka. Är det mer än två meter till annalkande bil så är det tillräckligt mycket för att minst tre bilar ska hinna ut från en utfart.

Scooteristerna ska vi bara inte tala om. De är ungefär som möss, som kan ta sig fram överallt, hur trångt det än är. Inte sällan utan att sakta ner.

Märkligt nog sker det sällan olyckor. I alla fall inte så vitt jag vet. Hittills har jag faktiskt bara sett två, en scooter som kört in i sidan på en bil, med endast en buckla som följd och en bil som kört in i baken på en annan, även där bara plåtskador.

Hade svenskar kört på det viset skulle det stå krockade bilar i varje gathörn. Marginalerna här är i bland inte större än i ett F1-lopp, men Taipeiborna fixar det på något underligt sätt. Undrar förresten om Louis Hamilton verkligen är britt? Jag misstänker starkt att han lärt sig köra bil i Taipei.

502

Lite rörigt, men inte i närheten av rusningstrafik med Taiwanesiska mått.

Världens vänligaste stad?

Efter lite välbehövlig sömn tog jag en liten promenad i kvarteren runt hotellet. Neihu (uttalas ungefär Nejhoo) är inte direkt centrala Taipei utan nästan en förort. Därav är utbudet av exempelvis restauranger med menyer på andra språk än kinesiska något begränsat, för att inte säga obefintligt. Är man som jag vegetarian känns det lite vanskligt att chansa, så det blev en ganska lång runda i jakt på ett hak där jag kunde vara säker på att få något köttfritt i magen.

Efter nästan två timmar och med bara två kvarter innan jag var tillbaka vid hotellet såg jag en sushibar på andra sidan gatan. Äntligen skulle kunna få lite mat i magen. Precis när jag hade tänkt tanken stannade en scooter precis bredvid mig, med en vilt gestikulerade tjej på bönpallen. De kunde inte många ord på engelska men när killen som körde plockade upp sin plånbok pekade på den började jag fatta. Mycket riktigt, min plånbok låg inte kvar i benfickan, som jag i ett svagt ögonblick glömt stänga. Tjejen pekade mot korsningen bakom och och jag rusade dit samtidigt jag ropade det enda kinesiska ord jag kan. Tack!

Men inte fan såg jag någon plånbok och började tänka att någon kanske tagit den. Paniken sköljde över mig. Vad fan skulle jag göra? Inga pengar, inga kreditkort. Man är ganska körd i det läget. Visst, kort går att spärra och det var inte mycket jag hade i den, kanske hundra svenska och trehundra taiwandollar, men hur skulle jag fixa mat, betala taxi till mässan och allt annat?

Då hörde jag scootertjejen ropa. Hon hade följt efter mig och pekade ut i gatan. Där stod en trafikpolis med min plånbok i handen. Någon hade alltså plockat upp plånboken, gett den till polisen och skickat paret på scootern efter mig. Puh! Enligt några bekanta här hade jag extrem tur. Enligt dem så skulle de flesta taiwaneser sett den som en gåva från himlen, men fan trot. Jag har fått intrycket av att de är väldigt vänliga och ärliga, som nu.

En liten stund senare var jag på sushibaren. Tjejen som kom fram till mig kunde nästan ingen engelska, men det gick alldeles utmärkt att peka på bilderna på menyn. Sushi har jag ju ätit förr, så det var bara att välja det jag kände igen. Men så frågade hon något jag inte begrep och jag stod där som ett fån. Då grep en liten dam in och översatte – äta här eller ta med?

Hon visade sig vara lärare och undrade om jag möjligen också var det. Det är tydligen vanligt att västerlänningar kommer hit för att undervisa i engelska (jag träffade faktiskt en svensk förra året som gjorde just det). När hon fick veta var jag kom från berättade att hon var i Sverige förra året. Vi pratade en liten stund och när hon sedan skulle gå avslutade hon med att säga ”jag vill hälsa dig välkommen till Taiwan, så jag bjuder på maten”, gav mig en presentcheck och försvann. Hur ofta händer sådant i Sverige?

Åskväder över Himalaya

Det här är tredje gången jag åker till Taiwan. De två tidigare har jag flugit Boeing 747, men den här gången blev det Airbus 340-300 och det är ett betydligt bättre plan för oss som åker ekonomiklass. Bekvämare stolar, bara två stolar vid fönstren – och jag har dem båda för mig själv – och ett riktigt bra Inflight Entertainment-system med Video on demand. Mycket trevligt, så slipper man vänta in att filmerna ska starta om när man sett en. Jag har försökt se ett par meningslösa actionfilmer i hopp om att somna. Det har lyckats, fast inte så bra som jag hoppats. Som tur är finns Wild Hogs med John Travolta, så jag ska nog kunna få någon timme till med John Blund innan jag landar om inget annat hjälper.

Just nu sitter jag 11.277 meter över Indien, med Nancy Sinatra på iPoden, och tittar på ett åskväder under oss. Därhemma är det tio minuter kvar av Rapport, men här är det mitt i natten, så blixtarna syns tidligt. Det är ett fantastiskt spektakel och jag har försökt få lite bilder. Tyvärr är det för mörkt och molnigt för att man se Himalaya, som ligger rakt utanför mitt fönster. Just nu befinner vi oss i höjde med Mount Everest. Det hade varit roligt att se världens högsta berg på riktigt.

Om drygt fyra timmar landar vi och jag ska försöka koppla av med Janis Joplin en stund. Hjälper inte det får det bli Travolta.

489

Det blixtrade betydligt mer än vad som framgår av bilden, men det var tyvärr allt för svårt att tajma avtryckaren med naturens nycker.

Öresundstågen gav mig nästan magsår

Jag var orolig för att jag inte skulle komma ur sängen i tid inför dagens resa. Inte så konstigt med tanke på att planet mot Frankfurt lyfte klockan sju på morgonen. Sas öppnar sin incheckning på Kastrup halv sex, vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Malmö klockan fem. Taxi var beställd till tjugo minuter i fem. Det var alltså upplagt för att gå åt helvete om jag inte vaknade när klockan ringde.

För säkerhets skull hade jag ställt min väckarklocka, Emmas väckarklocka, och den i gästrummet på kvart i fyra. Det visade sig vara helt onödigt då Nizar bestämde sig för att väcka mig genom att kräkas halv tre. Emma tog hand om det och jag fick sova vidare en timme. Då tyckte Nizar att det var dags att kräkas igen och jag insåg att det var lika bra att gå upp direkt.

Min plan från början var hoppa över frukosten och äta på Kastrup, men då Nizars omtänksamhet gav mig nästan en kvart extra vaken tid tog jag lite kaffe och en knäckemacka, trots att jag inte alls var särskilt hungrig. Nu är jag glad över Nizars ”omtänksamhet”.

Jag hade gott om tid att lösa biljett på centralen och gick i maklig takt ut till tåget. Trots den tidiga timmen var det redan gott om folk ombord. De flesta verkade vara danskar som varit på galej i Malmö och nu skulle hem. Att döma av hur det såg ut på tåget hade en hel del svenskar på galej i Byen följt med tåget till Malmö. Jag fick gå igenom flera vagnar innan jag hittade en som inte stank av alkohol och annat.

Men jag hann inte mer än sätta mig innan tågvärden ropade i högtalarna att tåget var så skitigt att det inte skulle köras mer den här morgonen och vi som redan var ombord fick gå till tåget på spår sju. Vi gjorde så och när det var dags för avfärd hade alla funnit sig till rätta. Då blev det mörkt.

Ljuset var släckt i flera minuter innan de äntligen tändes. Klockan gick. Det blev mörkt igen. Än en gång kom det tillbaka efter några minuter. Då ropades det i högtalarna på nytt att tåget hade tekniska problem och de försökte lösa det. Nu började jag bli lite orolig för att inte hinna, och strax fick vi höra att det var dags att gå till spår fyra i stället. Några hade redan då tagit en taxi, och om jag hade hakat på så skulle jag besparat mig en hel del stress, för problemen var inte över.

Mitt ute på bron stannade tåget plötsligt och det tog en stund innan vi fick veta varför. Vi skulle möta att annat tåg och kopplas ihop med det innan vi kunde köra vidare. Jag blev milt sagt upprörd. Kunde de inte löst det efter Kastrup, med tanke på hur många som tar tåget till flygplatsen? Jag förbannade den idiot som kom på den briljanta idén att koppla ihop två tåg mitt på bron.

Nu visade det sig att vi hade kommit ikapp 04.22-tåget, som stod still på grund av tekniska bekymmer, och vi var räddningen.

Till slut kom vi i alla fall fram till Kastrup, och kön till incheckningen var hur lång som helst. Jag var nästan säker på att inte komma med, men efter att ha stått still i en kö i tio minuter fick jag tag på en värdinna, förklarade att mitt plan gick om femtio minuter och jag var orolig att inte hinna. ”Gå till fyran”, sa hon och jag rusade iväg. ”Service Counter”, Fem personer i kö framför, äntligen skulle jag komma iväg. Problemet var att längst fram stod en kvinna som skulle ha med sin hund på ett plan och var tvungen att fylla i säkert hundra dokument. Och bakom henne en barnfamilj. Nu var magsåret extremt nära. Vad fan skulle jag göra om jag inte kom i väg till Frankfurt? Planet landar halv tio och det till Taipei lyfter tjugo över elva. Inte mycket tid att spela med om jag skulle försökt hitta en annan lösning.

Till slut kom jag fram och fick checka in. Det var osäkert om mina väskor skulle hinna med och jag var tvungen att springa. Självklart var säkerhetskontrollen i terminal ett stängd så jag fick först springa till tvåan, sen tillbaka och vidare till gate D3, som låg så lång från säkerhetskontrollen man bara kunde komma. För första gången fick jag höra mitt namn i högtalarna på en flygplats. Med bara femtio meter kvar till gaten efterlyste de mig. Med datorn under armen, ryggsäcken på bara en axel och en påse med tandkräm och och lotion rusade jag mot planet, frenetiskt vinkande mot flygvärdinnan vid gaten.

På något jävla sätt hann jag ombord en minut i sju, så planet kunde lyfta i tid. Och på något jävla sätt klarade sig min väska ombord. I alla fall påstod tjejen vid China Airlines incheckning det. Vi får väl se när jag är framme.

Faktum är att om inte familjen framför mig hade haft något problem med sina biljetter, killen i incheckningen kunden inte hitta dem och de hade bara ett bokningsnummer på mejl att gå på, så de blev ivägskickade till biljettdisken i stället för att få checka in. Hade det inte hänt skulle jag antagligen suttit hemma nu och skrivit något helt annat. Jag hoppas dock att det löste sig för dem.

Taiwan på söndag

Hade lite svårt att komma upp ur sängen i morse, trots att jag kom i säng före elva igår. Det gör att jag blir lite orolig inför söndagen. Jag måste upp senast fyra på morgonen för att vara på centralen klockan fem.

Det är nämligen dags att dra till Taiwan och Computex i år igen. Den här gången åker jag på egen hand, eftersom Martin inte har möjlighet att följa med. Tror inte det blir några problem att fara ensam, men lite pirrigt känns det allt.

Hur kommer det sig …

Det är självklart att man upptäcker saker som skiljer sig åt mellan hemma och det land man besöker, men i bland upptäcker man skillnader som inte går att begripa.

För hur kommer det sig…

…att både Tokyo och Taipei är nästan kliniskt befriade från papperskorgar utomhus, men ändå stoltserar med näst intill skräpfria gator? I Malmö behöver man sällan gå mer än 20 meter för att hitta en papperskorg. Trots det slängs fimpar, godispapper och matrester till höger och vänster. I Tokyo kunde man gå kvarter efter kvarter utan möjlighet att slänga tuggummit (för inte ville man vara den som skitade ner).

…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo? Okej, det var lite märkligt men jag kan ändå gå med på att det finns utanför Flygplatsen. Inne i centrum däremot kändes det lite underligt, fast samtidigt skönt, att se rökarna trängas i en hörna av trottoaren.

657

Killen till höger skymmer tyvärr skylten som talar om att det här är en rökruta.

…att det finns rökrutor utomhus i Tokyo, men är fullt tillåtet att röka inne på restauranger och i spelhallarna? Om man nu inte får klampa omkring med ciggen på trottoaren hur som helst, varför är det då okej att bolma när man spelar tv-spel med tvåtusen andra människor inne på något av de stora spelhusen?

…att det nästan inte finns några tjocka människor i Japan eller Taiwan? Jo, det är klart det finns, men de verkar vara försvinnande få. Skillnaden mot väst blev extremt tydlig på väg hem, när vi fick lämna planet under mellanlandningen i Bangkok. I stället för att vara omgiven av människor i min egen storlek, som i gaten på Chiang Kai-Shek, var det nu fullt av överviktiga västerlänningar på väg hem från Thailandssemestern. Är det maten, kulturen eller rent av värmen som gör att det finns färre överviktiga där än här hemma?

…att så många katter i Tokyo saknar svans?

613

Pelle?

…att nästan alla taxibilar i Taipei saknar bälten i baksätet? Bältet finns oftast kvar, men spännet är för det mesta spårlöst borta. Är det en förolämpning mot chaufförens körförmåga att ta på sig bältet? I så fall undrar jag varför de själva nästan alltid har bältet på?

…att det inte förekommer fler bilolyckor än det gör i Taipei? Den som sett trafiken där förstår vad jag menar.

…att man kan ens kan komma på tanken att bygga världens högsta hus i en stad där jordbävningar på upp till 5.5 förekommer i snitt var tredje månad, och där man får räkna med att uppleva åtminstone en 7:a någon gång i sitt liv?

673

Jag är ganska liten i jämförelse med 101.

Taiwan Beer, ett kärt återseende

597
Taiwan Beer, kanske inte kungen bland öl, men väldigt god.

Hur lång en flygning upplevs beror på många faktorer. Sitter man bredvid en reslig, om än väldigt trevlig, holländare vars storlek gör att man inte kan sitta riktigt bekvämt, ja då känns tolv timmar till Bangkok som en evighet. Det blev i alla fall lite sömn på planet, så jag var hyfsat utvilad när det var dags att gå av planet under tiden som det tankades och städades.

Väl i gaten för att komma ombord igen träffade jag Andy och April från Las Vegas. Eller rättare sagt Andy träffade mig. Helt plötsligt hörde jag någon bakom mig säga ”cool backpack” och insåg efter någon sekund att det faktiskt var för mig repliken var ämnad. Andy har pluggat två år i Köpenhamn, visserligen för tolv år sedan, men han kände genast igen en Kånken och undrade om jag var dansk. När han fick veta att jag var svensk skrattade han bara och berättade att de nästan bara umgåtts med skandinaver och mestadels svenskar den senaste tiden i Bangkok.

601
April och Andy från Las Vegas provar Taiwanesisk mat.
Vi passade på att käka lite på flygplatsen i Taiwan. Andy provade lite inhemsk mat, någon slags köttgryta som enligt honom var väldigt god. Jag nöjde mig med en Taiwan beer eftersom jag inte gjort annat än ätit på planet och hade ännu en flygplansmåltid väntandes på mig inom några timmar. Sällskapet gjorde att tiden flög fram och helt plötsligt befann jag mig åter i luften på väg mot Tokyo.

Aston Martin V8 Vantage och flottig pizza på Shipol

Varför är det så svårt att sova om man ska upp tidigt? Kom inte i säng förrän strax innan midnatt, men kunde ändå inte somna. Visst är man lite nervös inför en så pass lång flygning som det här är, men allt var packat och klart under gårdagen, biljetter och pass fanns där de skulle vara, så jag hade ju ingen anledning att oroa mig. Eller jo, för att inte komma upp i tid. Att jag försov mig till jobbet i onsdags gjorde ju inte saken bättre, men då hade jag helt enkelt glömt ställa väckarklockan. I går satte jag i gång larmet på min klocka, Emmas klocka, samt två mobiltelefoner.

Det var dock inga som helst problem att komma upp, trots att solen knappt stigit upp (5.45). Frukosten avklarades i lugn och ro. Nizar tog den tidiga timmen med jämnmod och verkade inte ett dugg upprörd över att han fick sin mat ett par timmar för tidigt. Han hoppade som vanligt upp i knät när det bara var kaffe kvar av min frukost.

Jag var faktiskt ute i så pass god tid att jag inte behövde ta taxi till stationen, som jag först tänkt. Det blev en lugn promenad, tillsammans med Emma och Nizar. På Kastrup fick jag panik. Kön till SAS incheckningsdisk i terminal 1 nådde nästan ända ner till perrongen. Jag hade visserligen över en och en halv timme till godo, men den kön var verkligen inte att leka med och det kändes tveksamt om jag skulle hinna checka in i tid. Sen slog det mig att jag faktiskt var bokad med KLM till Amsterdam. Rent ut sagt en jävla tur att jag kom på det innan jag rättade in mig i ledet.

593

Fönsterputsare på Schiphol.

I skrivande stund sitter jag på Schiphol. Vid första anblick verkar den vara vansinnigt stor. Har precis avverkat en väldigt flottig pizzaslize och en stor Heineken. Rakt ovanförmitt huvud är fönsterputsarna i full gång med att förbättra solinsläppet i glastaket. Tyvärr är jag utan bredband – priserna för trådlös uppkoppling är vansinniga €10 för 24h eller €6 för 30 minuter – så det här kommer nog inte ut på nätet innan jag är i Tokyo, eller möjligen om jag kan komma åt samma öppna nät jag hittade på flygplatsen i Taipei förra året.

588

Aston Martin V8 Vantage.Jag blev alldeles lyrisk när jag kom in i avgångshallen. Mitt istod en Aston Martin V8 Vantage. Jag tycker visserligen att DB9 är snyggare, men Vantage går ju inte av för hackor den delen. Och nu har jag sett en på riktigt, vilket jag tyvärr inte kan säga om DB9. Den var en del i ett lotteri, samma som vi hittade på Heathrow förra året, men där visade de en Lotus i stället. Jag är nästan sugen på att köpa en lott. 🙂

Fick SMS från Martin precis innan maten. Han sitter i solen och dricker champagne. Det låter faktiskt mer lockande än min marathonflygning som börjar om ca två timmar. Vad värre är, han lyfter från Frankfurt i morgon, circa trettio minuter efter att jag landar i Tokyo. Ändå kommer han fram bara 12 timmar efter mig. Nåja, jag får i alla fall flyga 744.

Edit: Kommentarer avstängda eftersom jordens alla spambots tyckte det här var ett passande inlägg att posta reklam i. Nu har visserligen inget slunkit igenom, men vaffan. Någon måtta får det vara.

Mardrömmar en vecka innan avfärd

Det blir en ny resa för Cupertinos räkning. Vi besöker självklart Computex iår igen, men först ska vi göra en kort visit i Tokyo. Tänkte försöka hålla igång en liten blogg och det här är det första inlägget.

Det mesta är klart. Biljetter fixade, hotell bokat, ny kostym och ett par skjortor inhandlade, liksom en ny resväska. Jag lärde mig förra året att en kabinväska inte riktigt har plats för en hel kostym. I alla fall inte om man vill undvika att den är skrynklig när man kommer fram.

Resfebern har så smått börjat smyga sig på. Två nätter har jag drömt att jag var på väg och båda gångerna hade jag naturligtvis glömt passet. Detta upptäcktes först när jag mellanlandade i Taipei, vilket får mig att undra hur fan jag kom dit. Drömmar är sällan logiska.